Gymnasist utan mål V (V)

Vi har lektion i svenska. Det är på våren, solen lyser in i klassrummet, och utanför fönstren är träden gröna. På gatan är det någon som arbetar med maskiner, och bullret gör det svårt att prata. När de plötsligt stänger av redskapen blir det helt tyst. ”Så välsignat!” säger vår lärare. Skolan är gammal, den ligger vid stans park, och på morgonen cyklar jag längs en trädallé och in genom järngrindarna till skolgården. Vår lärare i svenska är lång med grått hår, och hon ler vänligt när hon tittar på klassen. Hon har också ett lite frånvarande sätt, och om något är jobbigt citerar hon Almqvist: ”Varför är allt en trasa?” Det är sista terminen på sista året, och det är inte lång tid kvar på en krokig skolgång. Jag har inga särskilda planer eller idéer, men flera av mina kompisar ska till Paris, och på hösten efter gymnasiet gör jag som mina vänner och flyttar till Frankrike. Jag får låna en lägenhet, en liten tvåa i åttonde arrondissementet, och börjar på en kurs i franska för utlänningar. På morgonen tar jag metron till skolan som ligger vid en av de stora boulevarderna. Det är rusningstrafik, och jag trängs med pendlarna i tunnelbanevagnen. Vår lärare i franska pratar snabbt – hon är runt trettio med svart hår – och om vi slarvat med läxan skäller hon på oss. När lektionen är slut står hon kvar vid katedern och tänder en cigarett. Hon tar ett djupt bloss, tittar på oss med smala ögon och blåser röken mot taket. Och där tar det slut. Alla skolåren med terminer och lov, kateder och klassrum, lärare och elever, blir till en rökpuff som stiger uppåt, tunnas ut och försvinner.

27. januari 2014 av markusof
Kategorier: Markus | Taggar: , , | Lämna en kommentar

Gymnasist utan mål IV (V)

När jag gick sista året på gymnasiet bodde min flickvän i Paris, och varje lov åkte jag ner för att hälsa på henne. Jag kom med nattåget från Köpenhamn, och hon mötte mig på Gare du Nord. Vi tyckte om mat, vin, konst och varandra, och det fanns ingen bättre stad att vara i än Paris. Vi ville äta på en stjärnkrog och gick till La Tour d’Argent, en restaurang på vänstra stranden med pressad anka som specialitet. En man i frack öppnade dörren, tittade på oss och kallade på ”Madame”. Hon kom, granskade oss och sa att vi var för ”sportigt” klädda. Vi blev utkörda, men det gjorde ingenting. Istället gick vi på andra restauranger och åt traditionell fransk mat: gratinerade grisfötter, alsassisk surkål, blodigt kött och chèvre chaud med vinägrett. Om vi inte orkade gå på restaurang köpte vi bröd, ost, vin och satte oss på en bänk vid floden. Livet i Paris kunde vara ensamt, och min flickvän hade radion på när hon sov. Jag vaknade på natten yr och mätt, och i mörkret hörde jag röster som pratade franska.

27. januari 2014 av markusof
Kategorier: Markus | Taggar: , | Lämna en kommentar

Gymnasist utan mål III (V)

Jag jobbade extra på helgerna och använde pengarna till att resa. På somrarna tog jag tåget från Köpenhamn och åkte söderut ner genom Europa. Det var många som tågluffade, och tågen var inte bara för att resa, utan vi använde dem också som billiga hotell. Vi sov på stränder, bänkar och båtdäck, men helst sov vi på nattåg. Hade man tur fick man en kupé för sig själv, och om vi var flera kunde någon sova på golvet eller bagagehyllan. Ibland betalade jag extra för att åka liggvagn, och på ett tåg hamnade jag i en kupé med en musiker som hade biljetter för två sängplatser, en till sig själv och en till sin basfiol. En sommar när jag tågluffat och var på väg hem tog jag färjan från Danmark till Sverige. Det var sent på kvällen när jag stod på perrongen i Helsingborg för att ta sista lokaltåget hem, men tåget hade redan gått, och nu visste jag inte var jag skulle ta vägen. Det stod en tjej i luckan på Pressbyrån, och jag frågade om hon visste var man kunde sova. Hon var snäll men hade inga förslag. Vädret var skönt, fast jag var trött på att sova utomhus, och till sist ringde jag mina föräldrar som lovade att komma och hämta mig med bilen. När jag satt och väntade kom tjejen från Pressbyrån: ”Jag ringde en kompis. Du kan få sova hos henne.” Jag tackade nej men ångrade att jag hade ringt mina föräldrar.

26. januari 2014 av markusof
Kategorier: Markus | Taggar: | Lämna en kommentar

Gymnasist utan mål II (V)

Min flickvän på gymnasiet gömde sina p-piller i ett lönnfack, och min bror hade sprit under sängen. Det är två år mellan min bror och mig, men vi var lika till utseendet och det hände att folk tog fel på oss. Jag fick låna hans pass och beställde ett legg med mitt foto men med hans födelsedatum. Med legget kunde jag köpa ut till mina kompisar och våra fester. Det var nära till universitetet, och fast vi var unga hade vi middagar där pojkarna var bordsherrar och flickorna bordsdamer. Till desserten drack vi ”avec” och sjöng punschvisor från sånghäften. Sent på natten gick vi genom villakvarter med stora hus och höga träd. Jag var berusad efter en kräftskiva med snaps, och på vägen hem ställde jag cykeln och la mig under ett träd för att sova. När jag vaknade stod två poliser och lutade sig över mig. ”Var bor du?” frågade de. Jag reste mig snabbt och fick lov att gå när de såg att jag kunde både stå och prata. ”Och så leder du cykeln!” sa poliserna.

25. januari 2014 av markusof
Kategorier: Markus | Taggar: , , | Lämna en kommentar

Gymnasist utan mål I (V)

Sommaren efter grundskolan åkte jag till Island med Fältbiologerna. Vi var en grupp gröna tonårsproggare som reste och tältade tillsammans, och jag hade stubbat hår, kängor och militärjacka. Resan gick med färja från Norge över Färöarna, och det simmade valar bredvid båten. Vi åkte med egen buss, och han som körde bussen var den enda riktigt vuxna i gruppen. Han var biologilärare från Gotland, och när han inte körde buss satt han på marken med en fältflora och artbestämde växter. ”Det är så spännande att jag blir alldelses darrhänt”, sa han och visade hur hans händer skakade. När bussen stannade tittade vi på glaciärer och vulkaner, och när den körde pratade vi om musik och frisyrer. Utanför Reykavik låg en valstation, och vi åkte dit när en båt kom med färsk last. Männen gick uppe på valkropparna och skar köttet med knivar som satt på långa skaft. En man tittade på oss och svor, för han ville inte att punkiga snorungar skulle glo på honom. Vi körde till en vulkan som hade utbrott, och det kom rök och glöd från sprickor i marken. På Västmannaöarna fångade de lunnefågel från klipporna, och vi åt den grillad med pommes frites och coca-cola. I bergen blandades varma källor med kalla bäckar och gjorde så att vattnet blev ljummet. Vi badade nakna när det var ljus sommarnatt, och det bildades par, vänner och ovänner. Till hösten började jag i gymnasiet, och jag bytte färg från militärgrönt till marinblått.

24. januari 2014 av markusof
Kategorier: Markus | Taggar: , | Lämna en kommentar

Min syster

Ingen förstår hur J kom in i landet utan giltigt visum. Alla spärrar upp ögonen när de ser Js pass med ett gammalt visum men med en ny stämpel. Vår visumagent spärrade upp ögonen och drog ett djupt andetag. På poliskontoret spärrade administratören upp ögonen och stack näsan i passet för att kontrollera att hon såg rätt. På immigrationskontoret spärrade de upp ögonen och frågade flera gånger hur han kom in i landet. Allt hade gått lätt när vi kom från Japan och skulle genom gränskontrollen på flygplatsen i Guangzhou. J visade sitt pass, fick en stämpel och så var det klart. Problemet började nästa dag när vi åkte till immigrationskontoret i stan för att söka nytt visum. Deras system och processer kunde inte hantera ett misstag, och vi blev skickade fram och tillbaka mellan kontoren och fick olika besked om vad vi måste göra. Den enda som var lugn var J som inte verkade bry sig om han fick stanna i Kina eller om han skulle bli skickad till Hong Kong, Tokyo eller till och med till Sverige. Efter två dagar i osäkerhet ringer visumagenten och säger att vi måste komma till immigrationskontoret med en gång. J och jag hoppar in i en taxi och är där på en halvtimme. När vi träffar agenten verkar hon nervös och säger att vi ska träffa ”the leader”. Hon förbereder mig på vilka frågor jag kommer att få och säger sedan:
– I told him I’m your sister.
– My sister! Why, frågar jag.
– It’s easier.
Hur ska det här sluta, tänker jag. Jag är medelålders europé, hon är runt tjugofem och kines. Kommer han verkligen tro att vi är syskon? Men hon sa inte ”sister”, jag hörde fel i bullret på kontoret, hon sa ”assistant”. När ”the leader” kommer vinkar han fram oss till disken. Han är drygt fyrtio, har skrynklig uniform och att par bruna tänder. Jag är rädd att det ska bli jobbigt, men han är vänlig och hjälpsam. Han följer oss genom kontoret och säger till sin personal hur de ska göra med Js papper. Vi har förklarat flera gånger hur det gick till när vi kom till flygplatsen, men han måste fråga en gång till: ”How did you get into China without a valid visa?” Jag berättar hur J lämnade fram passet och pappret där det stod att han skulle ha ett tillfälligt visum, men hur kontrollanten sedan bara stämplade passet utan att titta på datumet. ”Hm, maybe it was a mistake”, säger han, men han verkar inte riktigt tro på det.

19. januari 2014 av markusof
Kategorier: Markus | Taggar: , , | Lämna en kommentar

Fotogenkaminen

I Japan är husen dåligt isolerade, och det är ofta kallt på rummen. När det var som kallast sov jag med mössa och strumpor, ungefär som när man tältar på hösten. Värdshuset i Nikko hade en liten värmekamin som stod mitt i allrummet, och det luktade fotogen när vi kom in i receptionen. Runt kaminen fanns soffor och fåtöljer så att gästerna kunde värma sig när de varit ute.

Det finns varma källor i bergen, och många hotell har bad med källvatten. Ibland är det stora gemensamma bassänger som kan ligga inomhus eller utomhus, eller så är det, som vårt värdshus i Nikko, enkla badkar för en eller två personer. H och jag tog på oss hotellets plasttofflor och japanska badrockar och gick till dubbelbadet. Utanför badrummet stod en automat med dryck, och vi låg i badet, svettades och drack kall öl direkt från burken.

Vi var på rummet och vilade, och jag satt på golvet med raka ben och ryggen mot väggen. Ibland brummade centralvärmen igång och gjorde så att allt vibrerade, men den här gången blev det inget jämnt surr utan skakningarna ökade så att det kändes i golvet och väggarna. Några sekunder senare var det tyst igen. ”Var det där…” sa H och vände sig mot mig. Dörren öppnades och A kom in med ett brett leende. ”Kände ni? Jaha, då har man varit med om det också.”

KaminenFotogenkamin

16. januari 2014 av markusof
Kategorier: Markus | Taggar: , , | Lämna en kommentar

Flest vinner

Författaren och reseberättaren Paul Theroux pratade om författaren och reseberättaren Bruce Chatwin: ”Han skryter”, sa Theroux om Chatwin.

När vi planerade vår resa till Japan tänkte vi först bo på något av de vanliga hotellen, men julpriserna var långt över vår resbudget. I stället började vi leta efter mindre, billigare ställen. Det blev lyckat, och vi bodde på två tradionella japanska värdshus (”ryokan”) och dessutom hemma hos en man som hyrde ut delar av sitt hus till turister. Tokyos medelklass bor i små lådor som ligger i oregelbundna kvarter med smala gator och trånga gränder, och det är tyst, rent och trivsamt. Istället för att bo i turistområdena där de stora hotellen ligger bodde vi i vanliga bostadskvarter där det stod blomkrukor och barncyklar utanför husen.

Det första värdshuset låg i närheten av tempelområdet i Asakusa och hade tatamimattor på rummen och gemensamma bad med varmt källvatten i källaren. Vi hade sett en engelsman som också bodde på värdshuset. Han reste ensam men brukade sitta och prata med de andra gästerna i matsalen. Ett par dagar senare när vi skulle checka ut frågade han vart vi skulle åka, och jag svarade ”Nikko” som är en nationalpark norr om stan. Nikko har varit en turistort sedan artonhundratalet, och många japaner rekommenderar att man åker dit. ”Det är inget märkvärdigt ställe”, sa engelsmannen. Han hade precis kommit tillbaka från en löprunda och hade träningskläder och reflexväst på sig. ”Hur länge ska ni vara där”, undrade han. Jag sa att vi bokat fyra nätter, men han tyckte det räckte med en dagsutflykt för att se Nikko. Han log hela tiden, och medan vi pratade vände han sig mot hotellvärden, sa några meningar på japanska och frågade mig sedan:
– Har du varit i Japan förut?
– Det här är fjärde gången, sa jag.
– Jag har varit i Japan mer än tjugo gånger.
Jag sa att vi hade bråttom till tåget och gick sedan för att bära ut våra väskor. Efteråt kom jag på att det är femte gången jag är i Japan, inte fjärde.

FrukostFrukost på värdshuset i Asakusa

Vanlig gataTyst gata

12. januari 2014 av markusof
Kategorier: Markus | Taggar: , , | Lämna en kommentar

Alla har en födelsedag

På juldagen satt hela familjen på ett flyg till Tokyo. Jag hade tagit en av tidningarna vid ingången och läste att Mao och jag fyller år samma dag. Imorgon på annandagen skulle Mao fylla hundratjugo och jag fyrtionio. Planet var fullt, de andra satt i mittraden och jag hade min plats vid nödutgången där man kan sträcka ut benen. Vi närmade oss flygplatsen, och under landningen somnade flygvärdinnan (en ung man) som satt mitt emot mig flera gånger. Han ryckte till när huvudet föll mot bröstet och sedan tittade han runt för att se om någon såg att han somnat. När vi var på väg ut ur planet berättade jag för de andra om Maos och min födelsedag. ”Fyller du år imorgon”, frågade J, men det var mer en bekräftelse än en fråga. Hi berättade om en kompis som har samma födelsedag som Hitler.

11. januari 2014 av markusof
Kategorier: Uncategorized | Lämna en kommentar

Jullov

TröttI tunnelbanan när vi ska hämta A på flygplatsen

LeendetSå kom grabben med det stora leendet. Det är första gången hela familjen är samlad sedan i mars

 Lunch Lunch nere på gården. Skönt väder men med både tröja och jacka

 SakuraPå juldagen flyger vi till Tokyo. H:s och mitt rum i värdshuset Sakura Ryokan

 JackorTjockare jackor i Tokyo. Hi med födelsedagsduffel

Löv

Albin

Middag

Gatan

Tempel

Alla

Bröder

Hilma

Helena

Albin lunch

Gata

Julle

26. december 2013 av markusof
Kategorier: Markus | Taggar: , , , , | Lämna en kommentar

← Äldre inlägg